På en skala...

...hur uttråkad är jag om jag frivilligt väljer att åka lastbil till Näsåker? Av alla ställen...

Enligt min bror så är det skandal att jag kan ha så tråkigt med tanke på att jag är "åkardotter", så jag har åkt lastbil sedan innan jag föddes. Det är inte speciellt roligt.

Storebror kom in vid tio igårkväll för att fylla sin vattenflaska, han berättade att han varit med i en krock men det syntes inget på lastbilen men V70:n han körde på var bucklig och fläckvis vitfärgad. Aj aj... inga personskador dock.

Vi studsade iväg mot Näsåker, när vi passerade någon vägskylt sade han "om du någonsin kör mot Näsåker så får du passa dig här och lite längre fram. Där kommer det nästan alltid älgar." Hoppades halvt på att få se en älg, sist jag såg en var sjuttonde maj och i vintras höll jag på att få en cabbad bil tack vare en älgko och hennes korkade kalv.

Jaja, vi kom till Näsåker utan några missöden. Brorsan skulle tanka lastbilen och stannade vid pumpen, jag fick hans bilnyckel och skulle köra den så att han bara kunde kliva ur lastbilen och in i personbilen, i stort sett. Öppnade dörren och tittade ner, det är ju nästan två meter till marken från hytten så man ser sig för innan man klättrar ner.

Min pappa har en förmåga att lyckas parkera så man måste kliva ut i en vattenpöl eller på en isfläck, tydligen har brorsan också ärvt denna oerhört irriterande förmåga. Han hade stannat så att det var en stor och djup vattenpöl nedanför passagerardörren. Slutsumman blev att han fick backa en och en halv meter för att jag skulle kunna kliva ur.

Medan han tankade så traskade jag iväg till hans bil, som förövrigt är en automat, han frågade om jag kunde köra en sådan. Mitt supersmarta svar blev "jag får väl försöka, om jag inte lyckas får den stå där den står".

Storebror är ungefär tre decimeter längre än vad jag är, så han sitter praktiskt taget i baksätet när han kör medan jag sitter på ratten och kör. Iddes inte flytta fram sätet för att köra 50 meter så jag vred bara igång bilen, upptäckte då ett annat problem än att bilen var automatväxlad. Jag hade på mig sådana här blanka och jättesköna träningsbyxor, i bilen var det skinnsäten. Jag gled bakåt i förarsätet och tappade då kontakten med gaspedalen. Jag tjurhöll mig i ratten efter att jag backat ut och körde mot grubilen jag skulle parkera vid.

Vid grusbilen skulle jag sakta in, att släppa gasen hjälpte in nämnvärt så jag tryckte lite på bromsen, nu var jag van vid min bil där man får trycka till lite grann. Brorsans bil gjorde en tvärnit! Jaja, lyckades i alla fall ta mig till den aviserade platsen utan några andra missöden än en tvärnit.

Det var lite kyligt ute, så jag kände inte för att kliva ur bilen och gå runt till passagerarsätet så jag klättrade helt enkelt över mittkonsolen. Storebror kom och körde till kontoret där han lämnade sina grejor. Vi åkte ut och färdades väl i en inte helt laglig hastighet hemåt när hans sambo ringde. Han svarade och pratade naturligtvis med henne, jag fick syn på något på vägen och insåg nästan direkt att det var en älgko som sprang mitt i vägen - mot oss!

Brorsan verkade inte lägga märke till älgen eller bromsa, så jag sade "älg" och han pallnitade. Hans matväska for in i hans ryggstöd med en smäll och jag höll i mig i dörrhandtaget. Den korkade kossan sprang åt vänster, sedan åt höger, sedan tvärgirade hon ner i diket på vänster sida. Brorsan pratade fortfarande i telefon med sambon och berättade om älgmötet.

När vi åkte igen frågade jag om han inte sett den. "Jo, jag såg den men det slog mig inte att jag borde bromsa." När jag hörde hans ord blev jag lite fundersam på om han verkligen skulle köra, sådär blev pappa en gång när vi var på semester också. Då var det nära att vi hamnade i den andra familjens husvagn. Tack vare att mamma sade åt honom att bromsa blev det inget, så historien verkar upprepa sig...