Hjärtat i bitar

Tro hur lång tid jag ska behöva må så här dåligt, har gråtit sedan jag lämnade stan. Var nog svårt att gå till parkeringen utan att börja storgråta innan jag kommit in i bilen, så nu när jag är ensam går det inte att hålla tillbaka längre.

Inte ensam

Har läst på lite olika forum idag och igår, vilket gör att jag inte känner mig fullt så ensam. Blir arg på att det finns så många idioter i världen, och att de har samma kön allihop.

Men jag tror inte att alla vi som är så olyckliga skulle bli lyckligare av att bryta upp. Tillbaka till första rutan.

Blir så less på allt, på ekonomi, på dumma argument och på den här tortyren.

Det här med att vara arbetslös ungdom

Första veckan är det skönt, man har kanske pluggat flera år i sträck eller jobbat varenda gång arbetsgivaren ringt. Det är skönt att veta att man får en liten paus! Vecka två börjar man söka jobb, man besöker arbetsplatser, skickar iväg CV:n till alla Sveriges hörn, fiskar runt i sitt och sina vänners kontaktnät efter en ledig plats.

När svaren uteblir eller ständigt blir nej, börjar man misströsta. Ändå säger ju annonserna i stort sett samma, och det är grovt sagt detta:

Steril 20-åring med 30 års yrkesvana, alldeles för många Facebook-vänner och för höga meriter sökes till underbetalt jobb. (Du kan ju inte vänta dig någon bra lön, du är ju en ungdom!)


Jag förstår mig inte på arbetsmarknaden idag. Allt det tjatas om är yrkesvana och kompetens, visserligen är det viktigt - men är inte kunnandet viktigare än vad som finns på papper? Om jag gått tre år på medieprogrammet eller fyra år på högskola - behöver verkligen högskolestudenten vara den bäste av oss? Jag, som bara gått medieprogrammet, kanske har en stark känsla för kunder, design, layout medan han som gick högskola inte alls är kompetent. Han kanske bara kör över folk och inte kan förstå vilken slags produkt kunden vill ha eller vad den ska förmedla.

Men det finns ett faktum: om ingen arbetsgivare släpper in en ungdom på arbetsmarknaden, hur ska de då någonsin kunna få någon yrkesvana? Eller för den delen arbetslivserfarenhet.

Något jag finner irriterande, och frustrerande, är att många arbetsgivare och andra "vuxna" drar alla ungdomar över en kam. "De vill ju ändå inte jobba", jag tror att de flesta ungdomarna faktiskt vill jobba! De vill få ett arbete, dra in en lön och kunna flytta ifrån föräldrarna, så många finns det väl ändå inte som är närmare 30 och vill bo hemma i barnrummet hos föräldrarna?

Jag vill jobba, jag vill ha råd att leva, jag vill kunna unna mig en tidning någon gång ibland utan att få dåligt samvete för det. Det har jag inte nu, som arbetslös ungdom. Jag vänder på vartenda öre, måste neka Arbetsförmedlingen för att jag inte har råd att tanka så jag tar mig till mitt handläggningsmöte. Är det ett värdigt liv?

Men det är ju omöjligt att få bukt med ungdomsarbetslösheten - för vi ungdomar vill ju ändå inte jobba!

Håhå jaja

Jaha, en ny dag, en ny vecka... Men den här skolveckan är i alla fall kort. På onsdag är jag hemma igen.

Hade en mysig helg hos min goa raggare, fick håret klippt och tittade på två bra filmer. Vi åt middag i lördags hos Anna och Niklas, var riktigt gott med grillat! Sedan var det en stor familjediskussion om hur och när och om och varför.

Idag tömde jag ett konto för att ha råd att betala kursavgiften, så nu har mitt konto för yttersta nödfall ett saldo på 0,00 kr. Tur att jag får pengar på torsdag... Efter att jag tankat, betalt avgiften och ytterligare en stor summa så kommer jag ha ett saldo på maximalt 200 spänn. Hjälp!

Jäkla apa

Jag gillar inte en av våra lärare. Jäkla apa.

Vi håller på med en tidning och enda dagen vi hade kunnat jobba med den så var vi tvungna att hänga utställningen "Ånge 24 timmar". Vi måste vara klara idag och vi får inte arbeta med tidningen för henne, men det känns som att hennes lektioner blir mindre och mindre lärorika.

Det är ingenting som är nytt för mig, förutom en jävla massa tvång och måsten. Jag har lättare att skapa en bra layout om jag slipper sitta och kludda med papper och penna, och mind-maps är bara att glömma. Måste jag göra en sån så kan jag fan inte följa den för det blir inget flyt i mitt arbete eller mina texter.