Lite deprimerande

Känns lite deprimerande att jag är tillsammans med en kille som vill ha riktigt, riktigt bra argument för att förlova sig. Eller gifta sig.

Just det första är mest deprimerande, jag skulle inte ha något emot att någon gång inom en relativt snar framtid förlova mig med min underbara pojkvän.

Jag kan förstå motviljan, men ändå... Det blir vad man gör det till.

Några månader till, en sommar, så har vi varit tillsammans ett år. Vart har tiden tagit vägen?

Jag tvivlar inte på att han är trogen, men återigen... Jag och mina tecken. Jag vill ha ett tecken på att han är min, och att jag är hans. Speciellt om han skulle få jobb i Kiruna eller vad det nu var.