Jul

Julen står för dörren och att genomlida cirka två timmar i familjens sällskap kändes olidligt idag, det var ju fars dag. Eller är fortfarande, rent klockmässigt.

Satt vid bordsänden och kände bara "ah, döda mig!" när det enda samtalsämnet var skillnaden mellan en Boden-avställare och två andra avställare. Tänkte till slut, och uppgivet "endera går jag in på rummet eller så skriker jag".

Ute på promenad med Frazze kom jag att tänka på familjens dag, julafton. Måtte helvete frysa till is eller ge Fängan svininfluensa och två meter snö på julafton så farsan får tvångsjour och är ute på vägarna till juldagen. Men det är väl för mycket att hoppas på...

Orkar inte med en familjemiddag i min fars sällskap. Bara farsdagsfikan var som en rostig, slö såg som långsamt skavde mot mina nerver.

Säger bara en sak - tack gode gud att jag jobbar på julafton! Tror inte jag hade stått ut hela dagen under samma tak som föräldrarna. Det är svårt att sitta och tvångstindra med ögonen och ha ett lyckligt leende stelnat på läpparna.

En annan sak lär ju vara bannlyst på julafton - mobiltelefonen. Får jag inte sms:a med Björnta då kan jag ju lika gärna skolka från hela högtiden! Jag har inte samma julkänsla som förutom om åren, nu är julen ett måste. En slags jättemåltid för att markera att det här året snart nått sin ände. Hälften av det som är på julbordet äter jag ju inte ens...

Jag minns förra året, fick inte ens sitta vid datorn... Hallå! Hur kul är det att vara 19 år och sitta och mögla tillsammans med två mer än dubbelt så gamla människor en hel dag? Vi har ju inte direkt mycket att prata om... Efter fjortonde partiet kina-schack hade jag kunnat strypa den som uppfann julen (Jesus, om du återuppstår så dödar jag dig!).