På en skala...

...hur uttråkad är jag om jag frivilligt väljer att åka lastbil till Näsåker? Av alla ställen...

Enligt min bror så är det skandal att jag kan ha så tråkigt med tanke på att jag är "åkardotter", så jag har åkt lastbil sedan innan jag föddes. Det är inte speciellt roligt.

Storebror kom in vid tio igårkväll för att fylla sin vattenflaska, han berättade att han varit med i en krock men det syntes inget på lastbilen men V70:n han körde på var bucklig och fläckvis vitfärgad. Aj aj... inga personskador dock.

Vi studsade iväg mot Näsåker, när vi passerade någon vägskylt sade han "om du någonsin kör mot Näsåker så får du passa dig här och lite längre fram. Där kommer det nästan alltid älgar." Hoppades halvt på att få se en älg, sist jag såg en var sjuttonde maj och i vintras höll jag på att få en cabbad bil tack vare en älgko och hennes korkade kalv.

Jaja, vi kom till Näsåker utan några missöden. Brorsan skulle tanka lastbilen och stannade vid pumpen, jag fick hans bilnyckel och skulle köra den så att han bara kunde kliva ur lastbilen och in i personbilen, i stort sett. Öppnade dörren och tittade ner, det är ju nästan två meter till marken från hytten så man ser sig för innan man klättrar ner.

Min pappa har en förmåga att lyckas parkera så man måste kliva ut i en vattenpöl eller på en isfläck, tydligen har brorsan också ärvt denna oerhört irriterande förmåga. Han hade stannat så att det var en stor och djup vattenpöl nedanför passagerardörren. Slutsumman blev att han fick backa en och en halv meter för att jag skulle kunna kliva ur.

Medan han tankade så traskade jag iväg till hans bil, som förövrigt är en automat, han frågade om jag kunde köra en sådan. Mitt supersmarta svar blev "jag får väl försöka, om jag inte lyckas får den stå där den står".

Storebror är ungefär tre decimeter längre än vad jag är, så han sitter praktiskt taget i baksätet när han kör medan jag sitter på ratten och kör. Iddes inte flytta fram sätet för att köra 50 meter så jag vred bara igång bilen, upptäckte då ett annat problem än att bilen var automatväxlad. Jag hade på mig sådana här blanka och jättesköna träningsbyxor, i bilen var det skinnsäten. Jag gled bakåt i förarsätet och tappade då kontakten med gaspedalen. Jag tjurhöll mig i ratten efter att jag backat ut och körde mot grubilen jag skulle parkera vid.

Vid grusbilen skulle jag sakta in, att släppa gasen hjälpte in nämnvärt så jag tryckte lite på bromsen, nu var jag van vid min bil där man får trycka till lite grann. Brorsans bil gjorde en tvärnit! Jaja, lyckades i alla fall ta mig till den aviserade platsen utan några andra missöden än en tvärnit.

Det var lite kyligt ute, så jag kände inte för att kliva ur bilen och gå runt till passagerarsätet så jag klättrade helt enkelt över mittkonsolen. Storebror kom och körde till kontoret där han lämnade sina grejor. Vi åkte ut och färdades väl i en inte helt laglig hastighet hemåt när hans sambo ringde. Han svarade och pratade naturligtvis med henne, jag fick syn på något på vägen och insåg nästan direkt att det var en älgko som sprang mitt i vägen - mot oss!

Brorsan verkade inte lägga märke till älgen eller bromsa, så jag sade "älg" och han pallnitade. Hans matväska for in i hans ryggstöd med en smäll och jag höll i mig i dörrhandtaget. Den korkade kossan sprang åt vänster, sedan åt höger, sedan tvärgirade hon ner i diket på vänster sida. Brorsan pratade fortfarande i telefon med sambon och berättade om älgmötet.

När vi åkte igen frågade jag om han inte sett den. "Jo, jag såg den men det slog mig inte att jag borde bromsa." När jag hörde hans ord blev jag lite fundersam på om han verkligen skulle köra, sådär blev pappa en gång när vi var på semester också. Då var det nära att vi hamnade i den andra familjens husvagn. Tack vare att mamma sade åt honom att bromsa blev det inget, så historien verkar upprepa sig...

Jag hatar folk!

Är det tillåtet att som kassabiträde avsky folk? Om det inte är tillåtet, så ger jag blanka fan i det!

Jag har just jobbat åtta och en halv timme i konstant stress, oljud och med att bli knuffad, skriken och klagad på. Det här inlägget kan alltså bli ganska surt bitvis.

Som till exempel arbetsergonomi. Kunderna förväntar sig en bra arbetsställning på sin arbetsplats, bra ergonomi och en vettig ljudnivå. Jaha, sedan står de i slutet av bandet och vill betala sina varor - det är en meter bort! Då måste kassörskan sträcka sig till slutet av bandet, ta pengarna och sedan räcka tillbaka växeln till personen där nere i änden av bandet. Är det en bra arbetsställning? Finns det kanske en anledning till varför pinpaden sitter mitt framför kassörskan? Inser inte kunderna att det är mitt jobb att vara kassabiträde? Ska inte jag få ha en duglig arbetsplats? Är jag en andra sorteringens människa?

Folk är sura och gnäller över att det är mycket folk, det är slut på det eller det, det går inte att hitta rätt saker, ja lilla vän... vad förväntar du dig då när du handlar dagen innan midsommarafton? Helt folktomt och välfyllda hyllor som ingen varit och försört ordningen i?

Börja handla tidigare då, din gnällspik! Jag har ingen sympati om du väntar till klockan fem dagen innan midsommar för att storhandla! Herre gud, jordgubbarna och färskpotatisen tog ju slut vid halv tre!

Det finns en uppsjö av saker för mig som kassabiträde att gnälla på... sitter man i kassa ett parkerar folk vagnen bakom en så man slår armbågen i vagnen så fort man ska trycka något på tangentbordet. Sedan gnäller kunden över att jag måste trycka på "kontant" eller "plu"... Get real! Folk petar näsan i kön och räcker sedan pengarna till en, man ser dem klia sig i armhålan inna de räcker över pengarna, de stoppar MedMera/kontokortet i munnen medan de lastar upp på bandet och sedan ska jag dra kortet. Folk nyser och hostar rakt ut när de står mitt framför en, de slickar på tummen för att bläddra i sina pengar, de kräver att man ska vara trevlig när de för sjuhundrafemtioelfte gången tappar den där jäkla femtioöringen de bara måste ge en.

Hur länge skulle en av de kunna vara trevlig och hålla humöret i schack om de för nittonde gången samma minut måste få lyssna på "jag har bara den här kupongen... var är den någonstans... jag vet att jag stoppade ner den... jag har väl inte glömt den hemma?". Och när de dessutom handlat på Konsum Extra i stan och sedan kommer till Konsumföreningen med sina kuponger och förväntar sig att vi ska lösa in dem! Vi måste för fan dra av, knappa om och så suckar de över att det tar tid när det är de som gör fel!

Jag hatar folk.

Satt nyss och tittade på mitt schema, idag var första gången jag var med vid en stängning så jag hade ju ingen aning om vad som skulle göras. Från och med nu ska jag sköta kassorna själva när jag jobbar till stängning. Jippi. Hur fan tror de att det ska gå? Jag har ju glömt allt i morgon bitti när jag vaknar! Dessutom gnällde hon som skulle lära mig och fräste så jag blev ill, så jag var inte helt koncentrerad på vad jag skulle göra. Om det är första gången kan man ju för fan inte ge sig till att gnälla, klaga och skälla! Man lär sig inte bättre för det.

Jag har gjort en mental u-sväng

Jag har varit intresserad av hot rods sedan jag var en halvmeter lång. Hittade det ultimata objektet på Blocket för inte så länge sedan, nu har jag gjort en mental u-sväng. Hot rods är fortfarande något som jag brinner för, något väldigt speciellt för mig. Men Anglian jag hittade har jag stoppat i min mentala papperskorg.

På mitt mentala skrivbord har jag istället lagt en Opel Olympia. Den är så söt! Inte ens min lite avige far verkade ha något att protestera om, han frågade vad en sådan skulle kosta i försäkring om den stod på mig så jag har lejt min bror att hjälpa mig kolla det. Tanken var att han skulle komma hem och hjälpa mig idag, men då blev jag ju utringd så jag fick skynda mig att be storebror ta hand om hunden innan han gick på sitt skift. Lyckligtvis är han van att göra det, så det var inga problem... puh! Vilken lättnad!

Lyckligtvis har jag ju bil och körkort, så efter att jag packat var det bara att sätta sig i bilen, backa ut ur spiltan (vi kallar vår carport för det!) och brumma iväg ner på byn.

Men det var inte det jag skulle skriva om... Att få Anglian i körbart skick skulle förmodligen ta ett år, och dessutom skulle det kosta många månadslöner. Opelen kostar bara min skatteåterbäring plus lite till. Behöver typ sju tusen, eftersom jag lekt lite loppa för en del av återbäringen. Och jag tror nog att jag skulle kunna skramla loss sju tusen någonstans, jag kommer ju förmodligen att få två-tre tusen för jobbet i juni och ytterligare åtta för juli. Personen/-erna kommer ju i så fall att få tillbaka sina pengar i juli-augusti.

Suck... det tål att tänkas på...

Wha da fook?!

Vaknade vid tio i nio i morse, och tur var väl ändå det... Ganska precis nio ringde min mobil - det var kontoristen på mitt jobb.

Hon: Hej, kommer du snart?
Jag: VA?!?!?!
Hon: Du ska ju jobba idag... har du inte fått schemat?
Jag: Jo, det för juli, ja!
Hon: Varför har du inte tagit det för juni då?
Jag: Jag var ju in till dig och du gav mig bara det för juli!
Hon: Jaha... du ska jobba idag i alla fall... kan du komma?
Jag: Självklart! (Kände doften av inkomst)
Hon: Hur snabbt kan du vara här?
Jag: Ska bara slänga ihop lite matsäck så kommer jag!
Hon: Bra, kom så fort du kan... då ska jag se till att du får en kopia av schemat också.

Jag befann mig i ett slags chocktillstånd ungefär tre timmar, det är inte bra att börja dagen med stress bara några minuter efter att man vaknat. Och mina medarbetare fick väldigt roligt åt hela situationen när de fick höra det på rasten, speciellt Jörgen... det monstret.

Och så är det ju turistsäsong hemma... herre gud vad många dialekter jag har hört när jag suttit i kassan idag! Skåningar, stockholmare, ett par finländare, några västgötingar... och flera av dem verkade ha roligt åt mig?! Varför då?

Bara för att jag inte fick någon Konsumtröja behöver de väl inte le åt att jag satt där i Sex Pistolströja och snackade norrländska? En kund fick väldigt roligt åt att jag sade hundratolv å femti. Grr... Fast anledningen till att jag inte fick någon tröja var för att de var i storlek XL och XXL, jag hade ju simmat i dem... Jag får förmodligen min egen nästa vecka.

Tanken var att jag skulle jobba igår också, för att få lite inskolning. De ville se att jag klarade av kassan och inte hade glömt alltför mycket eftersom det gått nästan fyra månader sedan jag satt där sist. Jag fick inte ens övervakning under första kunden, de bara överlät kassan åt mig och sade "vi är i närheten om du vill något, du minns väl hur man ropar i snabbtelefonen?"

Joho ja... norrlänningar...

Hot rod objekt

Rivka, min älsklingsbloggare, du har ju en gul bubbla i familjen - tror du inte att han skulle tycka om att få sällskap av en maskrosgul men fläckig Anglia då och då?

Jag vet att den inte ser mycket ut för världen, men TLC kan göra underverk på de mest varierande saker. Annars löser man det med Våld, Vilja och Vaselin.

Och jag vet inte vad pappa ska klaga på när det gäller den där - den verkar ju i alla fall ha en bakaxel! Och den har dörrar, motorhuv, grill och skärmar. Den har ju alla plåtdelar! Jag kan utan tvekan leta reda på ett värre objekt på Internet, då ska pappa få se på f-n!

Jag tror jag ska pröva taktiken jag hade när jag var liten - jag ska klaga tills han ger med sig och vi åker och tittar på den! Av någon anledning tror jag inte att han kommer att ge med sig nu för tiden... I alla fall inte i det här fallet...

Tro om storebror är mer samarbetsvillig? Jag är ju hans enda lillasyster trots allt. Kunskapsmässigt tror jag nog att far och bror kan sätta ihop en hot rod utan problem, den behöver ju dessutom inte se ut som om den nyss rullade ut ur Boyd Coddingtons verkstad. Ladugårds-hot rods är mycket charmigare och personligare. Frågan är bara om de två har tid och vilja, det är där det stuper anar jag. Speciellt med tanke på att brorsan har ett folkrace-projekt på g.

Förra året köpte jag ett par röda, långhåriga tärningar att hänga i backspegeln - som en morot för att jobba ihop lite kasching. Kommer jag någonsin ha en backspegel att hänga dem i? Kommer jag någonsin ha ett baksäte att lägga min döskallefilt i eller hamnar den i förstfödda ungens barnvagn? Känns mer sannolik med en unge än med en bil just nu, vilket inte säger lite med tanke på att jag inte ens har en karl.

Själ säljes till högstbjudande

Relativt oanvänd själ säljes, färgen är svart och trots att den är nästan nitton år så är den som nyskick. Vissa delar fattas, så som taktkänsla och genuin artighet. Vissa aspekter av själen är lätt defekta, däribland samvetet och hämningarna. Bör förvarna om att avundsjukan ibland blir för mycket och då slår ilskan också på, oftast på bilutställningar och cruisingar.

Min pappa har hittat till jordens yta från den djupaste hålan i Helvetet! Gobbafan sitter och säger vid köksbordet när jag sedan flera veckor gett upp hoppet om att ha en egen hot rod "om jag visste att jag hade tid, så visst skulle jag kunna bygga en Anglia hot rod..."

Argh! Sedan babblar han på om att det saknas pengar och någonstans att vara. Hallå! Jag ska jobba hela nästa månad! Jag får typ åtta tusen rent för det! Dessutom har jag redan 7,5 lakan på kontot och jag fyller år nästa vecka! Kan du inte ge mig en del av Anglian i födelsedagspresent då?

Och vi har visst någonstans att vara, lite halv provisoriskt men ändå... vi har en hel lada uppe hos farfar! Får inte en liten sketen Anglia och lite reservdelar där så är det dags att baxa ut pickupen igen! Den är ju van att stå ute bakom ladugårdsväggen...

Herre gud, karl, det får ta tre år att sätta ihop den där jävla bilen bara det blir gjort innan jag trillar av pinn av ren avundsjuka! Om det verkligen kniper på pengafronten så säljer jag min själ eller mördar någon för livförsäkringen! Gå på gatan är inte riktigt min grej, och då menar jag inte prostitution utan att stå bredvid cruisingslingan år efter år och titta på de glänsande vidundren.

Och vad gör det om en bil blir en rullande renovering? Så länge den går igenom besiktningen är det väl inga problem? Har man tur kanske man inte ens behöver besiktiga den!

Oh sucky day

Har svårt att se hur en dag ska kunna bli mer dryg än min varit.

Dagen i fråga började tjugo över åtta, just idag var det en mördande tidig morgon. Fullkomlig ointresserad av att äta frukost, hur inspirerande är det med en torr macka med linfrö i? Blä var mitt ärliga omdöme.

Därefter skulle Herr Fluff ut, okej det måste göras, men varför kan aldrig någon annan gå med honom? Dessutom drog han som en jävla slädhund så jag höll på att bli tokig på honom innan vi var hemma igen.

Började städa och plocka ihop på rummet när jag kom in och hade torkat av hundens blöta tassar, det var ju fullkomligt meningslöst! Jag fyllde garderoben men det syns ingen skillnad i mängden prylar på mitt golv.

Pappa och brorsan kom hem ungefär samtidigt så pappa åt sin matdosa och sedan mumsade vi på kladdkaka men det var för lite vaniljvisp så jag fick äta glass till min bit. Pappa gav sig iväg och brorsan stannade kvar ett tag till eftersom han skulle till banken sex mil bort.

När brorsan åkte skulle jag och mamma äta lunch, men då var hunden desperat och ville ut så jag fick gå med honom - igen! Mamma åt lunch under tiden och när jag kom tillbaka så skulle vi åka till farfars ställe så jag fick ingen lunch. De som känner mig vet att jag blir fruktansvärt grinig när jag är hungrig, inte speciellt svårt att räkna ut hur mitt humör var alltså...

Dessutom var jag tvungen att skära min tackkort innan vi åkte och posta dem så jag fick skära dem på en sådan där skärbräda av trä med en fullkomligt värdelös mattkniv ur tiokronorslådan på Konsum. Jag är van vid skolans högklassiga skärverktyg så jag led och var minst sagt förbannad!

Jag orkar inte berätta om vistelsen uppe på farfars ställe, jag skulle bli så jävla förbannad att det vore orimligt att försöka förmedla det med ord.

När jag kom tillbaka till huset så skulle jag tända lampan i hallen, det small till i handleden och sedan dess har jag inte kunnat göra ett jävla dugg med den. Lutade mig mot byrån i hallen för att ta av mig skorna när jag varit ute med hunden (IGEN!!!) och det kändes som om någon stoppade in glödande spikar i min arm. Och det är väldigt många högerhänta som är helt handikappade när de inte kan använda sin högerhand, ursäkta ordvitsen, lyckligtvis är jag inte helt drabbad av det men det tar onekligen dubbelt så lång tid att göra det mesta.

Som att skriva det här inlägget till exempel: med båda händerna hade det nog tagit bara några minuter. Nu, eftersom jag kör pekfingervalsen med vänstern, har det tagit en halvtimme. Det enda jag kan göra med högerhanden är att trycka på m, n och mellanslag.

This is the reptile brain speaking

För ett tag sedan, medan jag fortfarande bodde i Kramfors, så tittade jag på en film. Jag förstod inget av filmen, eftersom de pratade finska. Jag kan kanske en handfull ord på finska så det var ju en väldigt lyckad kombination.

Jag hade ju naturligtvis kunnat sätta upp en lapp på Konsums anslagstavla "finländare sökes för översättning av film", men istället gav jag fan i allt och nu i dagarna hittade jag filmen på CDON - med svenska undertexter!

Man kan nog lugnt säga att jag fick ett leende lika brett som en groda... :)

Här i dagarna åkte jag till "storstan" också, gjorde faktiskt några riktiga fynd... knallröda jeans i min storlek för bara 199,95 kr, två gröna toppar för 149 kr och ett par fladdriga sköna shorts för samma summa. Något minneskort till kameran fick jag däremot inte tag på, men fotopapper hittade jag - och de var fan inte billiga ska jag säga!

När jag kom hem till min övergivna lilla luddboll gjorde jag middag, och herregud vad jag var händig! Den var alldeles perfekt och blev klar bara strax efter att mamma kom hem, så jag hade lite tajming också för en gångs skull.

Bilden stoppade jag in bara för att jag kände för det och för att filmen jag inte begrep handlar om dem. Fast jag såg inte hela, bara några minuter lite här och var. Jag såg tillräckligt för att räkna ut vem som spelade vem av skådespelarna, så ett komplett misslyckande var det väl inte...

Öppettider: Torsdagar 15.23-15.25

Det var tänkt att jag skulle skriva något snärtigt och roligt, lite intressant men som vanligt valde hjärnan att ta siesta i samma ögonblick som jag tryckte på "nytt inlägg".

Välkommen åter en annan dag!

Happy Friday the 13th

Vidskepelse - tro på övernaturliga förteelser, dvs. sådant som inte ingår i den egna tidens erkända kunskap eller religion

Så står det i Nordstedts Svenska Ordbok.

Om nu vidskepelse inte har någon förankring i den egna tidens kunskap eller religion, varför är det då så många som undviker att gå på gatlock? Man kan inte bli anorektiker eller alkoholist bara för att man kliver på en stålplatta med ett präglat A!

Visserligen har jag inte sett speciellt många spotta tre gånger över vänstra axeln när en svart katt korsar gatan framför dem, men många använder uttrycket "ta i trä" - är inte det vidskeplighet så vet inte jag!

Fredagen den trettonde är ett lysande exempel på den moderna människans vidskeplighet, jag vet om människor som undviker att köra den fredagen eftersom de tror att de skulle bli dödade i en bilolycka. Andra tror att det kommer att gå åt helvete om de exempelvis skriver ett prov fredagen den trettonde, för guds skull! Det är en fredag precis som den som inföll för en vecka sedan, och det kommer att infalla en fredag om precis en vecka.

Grow up!

Men vi har också de här "alternativa" människorna, sådana som jag. De anser endera att det är en helt vanlig fredag, dagen innan lördagen och dagen efter torsdagen. Andra inom gruppen "alternativa" tycker att det är en lyckodag och köper en lott med hopp om att vinna storkovan. Det tredje alternativet bland de "alternativa" är att de tycker att fredagen den trettonde är en alldeles ypperlig dag att driva med folks vidskeplighet så de jävlas som om det inte fanns någon morgondag.