Rotsidan - the story

Medieprogrammet i all ära, men deras planering är bristfällig. Idag skulle vi ut till Rotsidan, något plejs mitt ute i tjottahejti dit knappt Kramforsborna hittade. Jag visste att det var något slags naturreservat och låg vid kusten, försök hitta dit du...

Av någon fullkomligt outgrundlig anledning fanns det till och med lediga platser i ett par av bilarna när vi åkte ut till Rotsidan, vi körde i lämmeltåg med pappa gås först (alias Micke). Undertecknad förvandlades till Fröken Bilén/Bilist, den kvinnliga motsvarigheten till Långbenfilmen där han blir ett ursinnigt monster bakom ratten. Jag blev tvärilsk på att bilar körde om så att man tappade bort Micke och att folk körde så nära bakom att de kunde ha hängt sig på dragkroken om jag haft någon.

Efter att ha kört hur länge som helst kom vi fram till det där stället, och då hade vi kört grusväg sista kilometrarna så det bara dammade när man stängde dörrarna, oops tänkte jag, nu mördar pappa mig. Han tvättade ju bilen i söndags...

När vi packat ur alla saker ur bilarna skulle vi gå. En halv kilometer, hela femhundra meter. Fem tusen centimeter, femtio tusen millimeter. Gruppen jag gick i hamnade naturligtvis fel, så blir det alltid, så för att komma ut på klipporna var vi tvungna att gå genom ett litet myrhål så jag blev blöt om fötterna. Huga!

Vid eldstaden blåste det satans jävlar, småspik och nordanvindar. Jag är inte utrustad med vinterpäls som Örjan eller vissa manliga individer i min familj så jag höll på att frysa ihjäl. Micke tog itu med uppgiften att få fjutt på brasan men den tog sig inte på en lång stund även fast det var två grafare som stod med varsin ciggarettändare och eldade allt vad de kunde.

När jag var fotoassistent och skulle hålla i reflektorskärmen fick jag monumentala problem, det var så ljust att jag hade på mig solglasögon. Mina googles är inga billiga skitbrillor, utan riktiga saker för 400 spänn med polariserande glas, följden blir alltså att allt som är mycket ljust (som reflexerna i ett hav) får en lätt guldfärgad nyans bakom glasen. Reflektorskärmen var också guldfärgad. "Va? Var är reflexen? Men... Syns den? Hallå...?" Fast efter ett tag lärde jag mig att se när jag prickade rätt.

Jag offrade mig verkligen för Kim och Lindas bilder, jag stod i de mest makabra ställningar och blev blötare om fötterna, höll på att ramla omkull, fick ont i armarna, ryggen, höll på att tappa skärmen, hade hår i munnen, vind rakt in under jackan mellan brösten så jag gallskrek nästan, listan kan göras oändlig. Men jag var tapper, tyckte jag, jag klagade inte alltför mycket över mina iskalla, känslolösa fötter eller fiskpinnehänder. Jag är bara glad att jag hade på mig en vatten- och vindtät jacka när Kim började plaska i vattnet... jag tror det mesta av det hamnade på mig.

När det blev lunchdags avnjöt jag med domnade händer min egenhändigt gjorda pastasallad med skinka, ost, majs och massor av vindruvor. Jag åt upp tre fjärdedelar av en Stor & God-glasslåda... usch vad jag var mätt då... Jag orkade inte ens titta åt mina minibaguetter.

Till slut blev det ju dags för mig att byta tröja och posera för mina studentfoton. Ryser verkligen när jag tänker på att ställa mig framför en kamera, men jag lyckades välja rätt grupp. Gredi var jätteduktig som fotograf, Lindas fula miner hade jag svårt att inte skratta åt, speciellt när jag lät några myror krypa på mina händer och sedan blåste dem mot henne. Kim och Linda babblade men det förvirrade mig en aning ibland så jag glömde Gredis instruktioner.

Hemfärden, ja herre gud... den skulle jag kunna skriva spaltmetrar om. Micke och några andra hade stuckit, så det fattades en bil. Jag får in tre passagerare i min, men det var sex personer som inte hade någonstans att sitta. Ojojoj... Maria ville ju naturligtvis inte behöva köra hur långt som helst i onödan, så några fick ta bussen till Kramfors. Micke skulle till Kramfors, men han hade åkt för länge sedan så det fanns ingen vägvisare tillbaka och även om man försöker memorera en väg så ser den alltid helt olik ut när man kommer från andra hållet. Det är jävligt svårt när man inte har världens bästa lokalsinne, vägminne och dessutom kör en väg för första gången någonsin.

Lyckligtvis kunde jag hänga i Annas avgaser tills vi kom tillbaka till civilisationen igen, därifrån hittade jag tack vare skyltarna men jag hade Linda i bilen som hittade.

Vad fan hade hänt om inte Anna skulle ha åkt den vägen eller om hon redan skulle ha åkt? Jag tvivlar på att elev-Maria hittade hundraprocentigt heller, så då hade vi två säkert irrat omkring i flera timmar tills någon barmhärtigat sig över oss och visat oss hem.

Det bästa med hela dagen var, som det alltid är när man varit ute en hel dag, att få komma hem och kliva in i duschen, tvätta bort damm, rök, skogslukt, sotflagor och "vanlig lort". Kände mig nästan nyfödd när jag klev ur duschen, iförd rena kläder, och sedan bäddade rent i sängen. Jag kommer nog att somna ovaggad i kväll...