Lite deprimerande

Känns lite deprimerande att jag är tillsammans med en kille som vill ha riktigt, riktigt bra argument för att förlova sig. Eller gifta sig.

Just det första är mest deprimerande, jag skulle inte ha något emot att någon gång inom en relativt snar framtid förlova mig med min underbara pojkvän.

Jag kan förstå motviljan, men ändå... Det blir vad man gör det till.

Några månader till, en sommar, så har vi varit tillsammans ett år. Vart har tiden tagit vägen?

Jag tvivlar inte på att han är trogen, men återigen... Jag och mina tecken. Jag vill ha ett tecken på att han är min, och att jag är hans. Speciellt om han skulle få jobb i Kiruna eller vad det nu var.

Jaha du...

Tänkte skriva nåt, men jag orkar inte...

Kan ju i alla fall skriva att Forden togs ut på vägarna i lördags.


http://www.garaget.org/mypage/blog.php?user=NordicRockabilly&post=79354

Det blev dyr godis...

Åkte inte ont anande de 6,5 milen till Kramfors idag, skulle hälsa på lärarna på media och be en bli min referens. Traskar aningslöst ner till medias ingång och upptäcker att det på dörren sitter en lapp "Skolan stängd 16/3 pga vattenskador, öppnar som vanligt igen..." sista datumet minns jag inte. Snacka om att stå helt paff och inte veta vad man ska göra.

Det är ju lagen om alltings ultimata jävlighet!

Nåväl, inte mycket att göra åt... Gick mot bilen igen, och tänkte surt att jag kört upp hälften av innehållet i min bensintank till ingen nytta. For in en snabbsväng på Dollarstore och köpte en stor burk godis istället, bara för att jag var sur på Ådalsskolan så lyckades jag klämma ner 5-6 centimeters godisråge i burken och få locket att sitta kvar.

Jaja, 13 mils körning för en burk med salta bananer och violsalamandrar får väl anses helt överkomligt. Eller inte! Hade jag haft forden hade det varit en trevlig utflykt, hade kunnat äta en kycklingrulle på Sylos och cruisat lite inne i stan - men i en osannolikt vägbullrig bil med dubbdäck på bar asfalt och ett kylsystem som hade de två temperaturerna "Finsk bastu" och "Nordpolen på vintern"? Det klassas mer som en mardröm...

Och igår, måndag, då skulle alla vi som är med i "UGA" gå på en så kallad aktivitetsdag på Arbetsförmedlingen, jag kallar det "tillfällig förvaring av arbetssökande". Hatar att erkänna det men min yrkespessimist till pojkvän hade rätt i det han sa när han fick brevet - "det är bara ett jävla slöseri med tid!"

Så rätt han hade! Vi gick först på Yrkeshögskola Höga Kustens information, och det var i mina ögon total blaj. Sedan gick vi på Starta eget-informationen och det var ännu värre dynga!

Allt de två föreläsarna gjorde var att slå blå duster i ögonen på dom som funderade att starta eget... "Åh, det är så lätt!", "Det kan inte gå fel!", "Tror man på sin idé kan man jobba dygnet runt!"... Visst, men hur länge orkar man jobba 20 timmar om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor om året? Det går nog mer eller mindre lång tid, men till slut är man nog på kollisionskurs med den berömda väggen.

Ingen av dom nämnde hur "enkelt" det är att avsluta ett företag, eller hur "roligt" det är att stå där med ett företag som gått i konkurs, eller hur "nöjd" man är när man står där med flera hundra tusen i skulder! Allt var bara rosenskimrande, drömlikt fluffigt och ungefär lika diffust som ett moln.

Jag tyckte det var skit, pojkvännen tyckte det var ännu värre skit och jag längtade tills den svamlande människan vid whiteboarden skulle tystna.

Arbetsförmedlingen var stora av sig och bjöd på varmkorv, det är näst efter falukorv bland det äckligaste jag vet! Finns det något mycket osmakligare än kokt korv så vet inte jag... Var så hungrig som en liten jag bara kan bli, och i det läget är jag sekunder ifrån två saker, att bli så hungrig att jag mår illa eller få ont i huvet av för lågt blodsocker. I vilket fall som helst så blir jag dessutom extremt grinig och ingenting duger!

Det har lyckligtvis Björnta lärt sig, och jag blir snällare så fort jag fått mat men satan ta den som står i min väg till kylskåpet!

Nådde detta extremt kinkiga tillstånd på Arbetsförmedlingen och ville inte alls ha varmkorv, sade att jag hellre var hungrig än åt det. Slutade med att vi for bort till Sibylla där en hamburgare med strips och bearnaisedip faktiskt gick ner, fast jag var sur för att dom inte hade nån färsk gurka. Bostongurka är också med på listan över mat som äcklar mig.

Hade hört av handläggaren på Arbetsförmedlingen att kvällsföreläsningen var så bra att vuxna män satt i publiken och grät, hörde några nämna att dom gråtit en skvätt men det var tanter i klimakterieåldern.

Jag skrattade så jag fick ont i magen, och hade inte alls tråkigt de fyra timmarna föreläsningen tog. Från början var jag lamslagen av insikten att föreläsaren, som hette Anders Wiman, förmodligen skulle prata i Kalle Anka-tempo hela tiden. Vilket han också gjorde, men det var bra ändå. Han pratade om Duetten han byggt om, lastbilarna han klätt och att munnen var några steg före hjärnan.

Väldigt intressant faktiskt! Skrev på närvaropapperet till Arbetsförmedlingen att "om det inte vore för Wimans föreläsning hade jag gett den här dagen en etta i betyg". Vi skulle nämligen betygsätta alla saker och workshops vi varit på. Genomgående betyg under tre, om man bortser från Wimans föreläsning som jag gav 10 trots Kalle Anka-tempot.

I pausen under kvällsföreläsningen fick jag dessutom jobb! Det är i och för sig bara fyra dagar, men det är ju en dörr på glänt! Måste ju försöka vara lite positiv, glaset är halvfullt nu!

Skotertur

I lördags åkte vi på skoterträff vid dammen i Stortannsjön, David Björnta och jag. Var på fotohumör men på vägen dit tappade jag humöret, ungefär samtidigt som jag fick ryggen böjd över ryggstödet på skotern och vår lunch (stelfrusna hamburgare) rakt in i ryggraden... Aj!

Att kalla det vi åkte på "led" är ju bara löjeväckande, det var s.k. "whoepar" överallt. Alltså snöpucklar som kortbandare (sportskotrar) gör när föraren har nervösa ryckningar i gastummen.

Finns några nackdelar med att ha en väldigt mycket längre pojkvän, en av dom är att man inte ser leden framför skotern annat än om den svänger. Följden blir att man inte kan parera och klara pucklar och gupp lika bra. Att sitta i ständig beredskap som nån annan pojkscout orkar väl ingen, men vi kom ju fram till slut.

Fyrhjuling fastkörd vid dammen i Stortannsjön

Framme vid skoterträffen såg vi oss omkring en liten stund och gick sedan en tipspromenad, jag lyckades kamma hem 11 av 12 rätt och blev en av tre med det resultatet så jag vann något. Vad vet jag inte, för då hade vi redan åkt mot Yttertjärn. David skulle hämta mitt pris, sade han. Jag gissar på att det är en flaska tvåtaktsolja! Om så är fallet så får jag väl ge Björnta min vinst, som ett litet bidrag till hans trogna röda springare.

Lynx till räddningen, körde fast i uppstopet den också. Med lite hjälp kom Lynxen därifrån och fyrhjulingen (med sin ägare bakom spakarna) vinchade sig upp på land igen.

En karl fick provköra en annan karls fyrhjuling och gav sig ut i uppstopet vid dammluckorna, han kom kanske tio meter från land innan han satt fast. Kom varken framåt eller bakåt. Lynxen som dragit en uppblåsbar ring som ungarna åkte i kom för att hjälpa till men grävde ner sig i snösörjan. De två karlarna, fyrhjulingens ägare och han som provkört, hjälpte skotern därifrån och lyckades sedan vinscha fyrhjulingen runt. Till slut lyckades ägaren köra upp den på stranden/vägen igen.

Det sa "plopp" sen satt David fast!

Vi lämnade skoterträffen och skulle till nåt jättefint ställe där Allan byggt ett vindskydd, hade sett hur leden gick - och det var rakt upp i det blå under kraftledningen och genom 2-3 decimeter drivsnö. Tänkte direkt "och det här tror dom ska gå?" och sade det också, David gasade iväg. Siktade väl på den blå himlakupan och sen tog det stopp. Björnta skulle försöka ta sig runt Davids skoter och fastnade snett nedanför.

"Vad var det jag sa?"

Lyckades hålla tyst ett tag, men till slut kunde jag inte hålla det inne längre och sade: "Vad var det jag sa?". Björnta tyckte att jag såg glad och nöjd ut, men jag hade bara så roligt åt att dom satt fast. Det jag just då kallade "kvinnlig intuition" stavas nog egentligen SKADEGLÄDJE :)

Men det var i alla fall fin utsikt...

Skulle försöka ta oss upp över krönet på backen, Björnta fick snedskär och hamnade ute i djupsnön där ett litet segt granskott satte stopp för framfarten. Nån viss rödskäggig typ blev lite ill och kastade hjälmen ut i djupsnön. Flickvän höll tyst och sopade ur hjälmen efter att David bärgat den, annars hade han väl bara börjat gorma om att det var snö i hjälmen! :P


Vi kom iväg igen, efter att killarna trampat backen upp några gånger. Vi snirklade vidare längs kraftledningen och kom till slut till Stenbitstjärn och tog oss vidare till Yttertjärn i Örnsköldsviks kommun. Riktigt riktigt fint!

Ett rymligt vindskydd, ett halvt oljefat med galler till eldstad, och en hel del snö! Det sista David gjorde innan vi slog ner rumporna var att köra av spåret så han fick lyfta och kånka skotern igen.

Väl framme vid vindskyddet körde David fast igen...

Såg under dagens lopp fyra Lynx köra fast - vad ska man dra för slutsats av det? Är det dåliga skotrar eller dåliga förare? Jag tror faktiskt inte riktigt på nåt av alternativen, det är nog som med många fyrhjulsdrivna bilar - man kommer mycket längre och sitter mycket jävligare till när man väl fastnar!

Efter en vända upp till TV-masten (där jag slog ryggen ännu en gång) åkte vi mot värmen i Krokån, började frysa på vägen tillbaka men då hade vi varit ute sen tio på morgonen! Klockan var runt sju när vi stannade på gårdsplanen om jag inte är helt ute och cyklar, så vi hade ju varit ute ett tag! Vi åkte Björntas egna osladdade leder och min ena fot gled av den minimala kanten jag ska ha fötterna på och fastnade i drivorna. Det slet till i knäet, och bara några meter längre fram halkade andra foten av så jag slet till både knäet och höften. Det var min otursdag i lördags! :(

Brasa :)

I söndags åkte jag och Björnta ut igen, blev bara en kort sväng bort till en stor sten som man sitter i lä av. Sotade grillkorv, sölade hamburgerdressing och brände tungan på Monikas skållheta choklad, inte riktigt min dag då heller... Till slut började det regna/hagla och då vände vi kosan hemåt igen. Lyckligtvis hade jag haft hjälmen på sitsen med visiret nere så hjälmen var torr och dynan var bra mycket torrare just där hjälmen stått, men jag var blöt i rumpan ändå... Kallt!

När vi kom tillbaka till huset konstaterade jag att jag måste kolla om någon av alla de skoteroveraller vi har passar mig för det blev kallt om knäna utan thermo-tjosan där. Idag när jag kom hem gick jag ner i garaget och tittade. Fantastiskt nog hittade jag en skoteroverall som min bror hade för drygt 20 cm sedan, som bara var lite för stor. Hatar verkligen overaller men jag är verkligen gnällig när jag fryser eller får smällar på knäna hela tiden. Så nu har jag lite stötdämpning och extra värme! :)

Upptäckte också i söndags varför jag känt mig så rå om fötterna, mina skoterstövlar läcker! Sulan är sprucken, så dom tar in vatten som en kraschad kanot! Mysigt värre...