I Morsgrisarnas hemland

Mortorp, Morby, Morskoga och Morshammar - sörlänningarna måste vara ena riktiga morsgrisar.

Hästbo, duger det inte att kalla det "stall"?

Det här By vi sett skyltar om i fem mil kan då inte vara en by. Med tanke på antalet skyltar så måste det vara Stad.

Och de här fåniga sörlänningarna envisas med att sätta upp "Annan fara - beläggningsskada", så jag och Johanna sitter och tittar efter beläggningsskadorna. Happ, var är dom då? Den här vägen vi åker på är ju bättre än den nyasfalterade Långselevägen. Vilka gnällspikar det måste bo här. De här sörlänningarna skulle se Helgum södra eller Forsmovägen, då kan vi börja prata beläggningsskador. Det finns ju för fan ingen beläggning på dom vägarna.

Och vad är det för pundare som gjort Fagersta kommuns välkomstskylt? "Välkommen till Fagersta - Här får du livstid", va?!

Anti som jag är ser jag ett nerkört vägräcke, och utbrister "Hur kan dom köra ner räcket? Det kan ju bli en beläggningsskada!"

I skrivande stund är vi på väg mot Örebro, 47,7 mil hemifrån enligt trippen. Innehållet i huvudet består mestadels av dammtussar och lite omkringflygande flugor, så det blir mycket konstigt.

Två överkörda grävlingar har vi sett också, med ungefär tvåhundra meters mellanrum. Road kill stew, det erbjöd jag Johanna till middag men hon var inte lockad.

Passerade just en vedbod med texten "TEATER" målad på väggen, måste bli trångt... "Här är din sittplats, fru Larsson, björkklabb 2C".

Snacka om konstiga ortsnamn! Kolsva. Okej... jag trodde vi var i Sverige, inte i Polen!

Vi åkte hemifrån strax efter två i natt, i hällande spöregn och beckmörker. Jag körde ner till Tönnebro, och förmodligen blir det lunchrast när vi kommer fram till Örebro om cirka 6 mil. Då blir det väl jag som tar över ratten igen. Tänka sig, lunch halv nio på morgonen. Fast vi åt ju frukost strax efter fem, så det blir ju som så.

Now entering Lindesberg Kommun. Är det bara mitt psychohuvud som tror att det är något jänkargrejs här eller...? Ja, den som lever får se.

Ur stereon ljuder Eddie Meduzas allt annat än ljuva stämma, och när vi båda satt och sjöng "Pitten flaxar och pitten står" bytte Johanna låt.