Det här med att vara arbetslös ungdom

Första veckan är det skönt, man har kanske pluggat flera år i sträck eller jobbat varenda gång arbetsgivaren ringt. Det är skönt att veta att man får en liten paus! Vecka två börjar man söka jobb, man besöker arbetsplatser, skickar iväg CV:n till alla Sveriges hörn, fiskar runt i sitt och sina vänners kontaktnät efter en ledig plats.

När svaren uteblir eller ständigt blir nej, börjar man misströsta. Ändå säger ju annonserna i stort sett samma, och det är grovt sagt detta:

Steril 20-åring med 30 års yrkesvana, alldeles för många Facebook-vänner och för höga meriter sökes till underbetalt jobb. (Du kan ju inte vänta dig någon bra lön, du är ju en ungdom!)


Jag förstår mig inte på arbetsmarknaden idag. Allt det tjatas om är yrkesvana och kompetens, visserligen är det viktigt - men är inte kunnandet viktigare än vad som finns på papper? Om jag gått tre år på medieprogrammet eller fyra år på högskola - behöver verkligen högskolestudenten vara den bäste av oss? Jag, som bara gått medieprogrammet, kanske har en stark känsla för kunder, design, layout medan han som gick högskola inte alls är kompetent. Han kanske bara kör över folk och inte kan förstå vilken slags produkt kunden vill ha eller vad den ska förmedla.

Men det finns ett faktum: om ingen arbetsgivare släpper in en ungdom på arbetsmarknaden, hur ska de då någonsin kunna få någon yrkesvana? Eller för den delen arbetslivserfarenhet.

Något jag finner irriterande, och frustrerande, är att många arbetsgivare och andra "vuxna" drar alla ungdomar över en kam. "De vill ju ändå inte jobba", jag tror att de flesta ungdomarna faktiskt vill jobba! De vill få ett arbete, dra in en lön och kunna flytta ifrån föräldrarna, så många finns det väl ändå inte som är närmare 30 och vill bo hemma i barnrummet hos föräldrarna?

Jag vill jobba, jag vill ha råd att leva, jag vill kunna unna mig en tidning någon gång ibland utan att få dåligt samvete för det. Det har jag inte nu, som arbetslös ungdom. Jag vänder på vartenda öre, måste neka Arbetsförmedlingen för att jag inte har råd att tanka så jag tar mig till mitt handläggningsmöte. Är det ett värdigt liv?

Men det är ju omöjligt att få bukt med ungdomsarbetslösheten - för vi ungdomar vill ju ändå inte jobba!