För min egen skull, döda mig.

Jag är förbannad. Så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mitt vanliga botemedel mot denna åkomma, en promenad i högt tempo till Österforsse och tillbaka till Långsele hjälpte inte. Vanligtvis brukar jag vara förbannad på väg till Forsse, men halvvägs hem brukar jag ha lugnat mig.

Inte denna gång! Var lika förbannad när jag kom hem, faktiskt ännu mer. Då hade jag gått så att benhinnehelvetet kommit tillbaka, så nu är jag förbannad över det också.

Jag är så förbannad att jag skulle kunna skrika rakt ut och kasta porslin runt mig, jag har redan rivit ur sängen allt vad kuddar och madrasser heter, jag har kastat mobilen in i väggen och slitit mitt hår men inte fan hjälper det. Jag är fortfarande så förbannad att jag håller på att få ett vansinnesutbrott om mobilen och jag inte är överens om stavningen eller om något så fjantigt som en penna ligger fel på skrivbordet.

Diverse saker har tack vare en viss person fått åka på flygturer genom rummet. Under promenaden var det inte långt ifrån att mobilen fick sig en flygtur ut på riksvägen, men jag har inte råd att köpa en ny telefon så jag lyckades besinna mig.

Denna självkontroll tog ju slut ungefär samtidigt som jag stoppade telefonhelvetet i fickan.

Jag hatar att vara förbannad. Jag kan vara förbannad väldigt länge, och det sliter så djävulsk på mig att vara förbannad. Minsta lilla sak när jag börjat lugna mig får ursinnet att blossa upp igen.