För min egen skull, döda mig.

Jag är förbannad. Så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mitt vanliga botemedel mot denna åkomma, en promenad i högt tempo till Österforsse och tillbaka till Långsele hjälpte inte. Vanligtvis brukar jag vara förbannad på väg till Forsse, men halvvägs hem brukar jag ha lugnat mig.

Inte denna gång! Var lika förbannad när jag kom hem, faktiskt ännu mer. Då hade jag gått så att benhinnehelvetet kommit tillbaka, så nu är jag förbannad över det också.

Jag är så förbannad att jag skulle kunna skrika rakt ut och kasta porslin runt mig, jag har redan rivit ur sängen allt vad kuddar och madrasser heter, jag har kastat mobilen in i väggen och slitit mitt hår men inte fan hjälper det. Jag är fortfarande så förbannad att jag håller på att få ett vansinnesutbrott om mobilen och jag inte är överens om stavningen eller om något så fjantigt som en penna ligger fel på skrivbordet.

Diverse saker har tack vare en viss person fått åka på flygturer genom rummet. Under promenaden var det inte långt ifrån att mobilen fick sig en flygtur ut på riksvägen, men jag har inte råd att köpa en ny telefon så jag lyckades besinna mig.

Denna självkontroll tog ju slut ungefär samtidigt som jag stoppade telefonhelvetet i fickan.

Jag hatar att vara förbannad. Jag kan vara förbannad väldigt länge, och det sliter så djävulsk på mig att vara förbannad. Minsta lilla sak när jag börjat lugna mig får ursinnet att blossa upp igen.

Sömnbrist!

Mina symtom stämmer överens med sjukvårdsupplysningens hemsida om benhinneinflammation, så man kan nog konstatera att det är det jag lider av. Med betoning på lider. Idag är inte lika illa som söndag, måndag och tisdag men än har jag inte jobbat heller, så vi får se i eftermiddag.

På grund av dessa förbannade ben har jag sovit dåligt alla nätter den här veckan. Natten mot måndag var hemsk, riktigt jäkla plågsam. Natten mot tisdag lyckades jag somna men vaknade ungefär kvart över tolv och sista gången jag tittade på klockan var den halv tre. Låg vaken efter det också, men vet inte vad klockan var när jag törnade in.

Älsklingen ville hälsa på igår men tyckte att det blev för sent, han skulle bara hinna hit innan det var dags att vända hemåt igen. Lovade att göra mitt bästa för att få upp honom på morgonen, så han sov över.

Somnade fort igår kväll, men vaknade efter ett tag. Låg och vred och vände mig, slumrade till och från men från ungefär fem var jag vaken.

Kvart i sex i morse ringde tuppen i mobilen, och när jag lyckats sparka en kramgo Björnta ur sängen blev det frukost. Ungefär tjugo i sju åkte han till jobbet och jag klev in i duschen. Nu är dagen förstörd, för jag kommer inte hem från jobbet förrän tidigast 18.12. Men det gjorde ju den här skitdagen mycket bättre att få vakna tillsammans med min älskling.

Tror det blir en andra frukost innan jag åker till jobbet, fick inte i mig speciellt mycket i morse... I stort sett bara en mugg O'Boy...

Aj...

Det är synd om mig. Tycker jag i alla fall. Jag brukar inte vara gnällig men nu måste jag få gnälla.

Mina ben gör ont. Jätteont. Skelettet och lederna i mina ben värker så jag nästan inte kunde sova i natt. Låg mest och vred mig. Till slut vände jag bort väckarklockan, ville inte se hur länge jag vridit och vänt mig.

Lyckades slumra in till slut... Sov oroligt som fan. Då hade jag en kudde mellan knäna och fotlederna, gjorde svinaktigt ont när lederna tog i varandra. Det där låter lite skumt, men jag hade lagt den på längden från knäna ner till fötterna.

Fötterna är stela och knäna lite svullna, så endera är det gikt eller överansträngda benhinnor. Förhoppningsvis det senare...

Barndop

Åh vad jag börjar känna mig gammal! Lägger pussel tillsammans med Anna, syr vetevärmare för skojs skull, längtar efter eget hus, och måste få sova en stund på kvällen för att orka hänga med i älsklingens dygnsrytm...

Nu är det ännu en sak vi kan lägga till gammal-listan. Jag ska gå på ett barndop. Och det är inte vem som helst som ska döpas, det är en av Björntas vänner och min typ... extra-brorsa som är pappa till charmtrollet.

Jag blev väldigt glad när jag blev inbjuden på nerblötningsceremonin, fast jag tror att Björnta blev ännu gladare. Nu är han dessutom tillfrågad om han vill bli gudfar till lille Lucas.

Har redan blivit tvungen att kolla så jag inte jobbar... har för mig att det var 21:a november älsklingen sa.

Fick nästan barnlängtan när jag satt och tittade på bilderna av Lucas, och älsklingen blev lite oroad men han kan vara lugn... Jag har inte planerat att våldta honom (fast det skulle jag inte behöva!) och pracka på honom en unge han inte vill ha. Håller med honom om att man inte ska skaffa barn när man inte har råd, det är varken rätt mot föräldrarna eller barnet.

Och den 21:a november är det två stycken som fyller år. Okej, det är väl jättemånga fler som fyller år då men det är två jag känner som fyller år! Linn fyller 21, gamla myndighetsåldern har jag för mig, och Marcus blir myndig enligt nutida regler.

Stackars Ivan...

Fy, hemska tid. Jag tycker så synd om Björnta nu.

Hans hund Ivan är sjuk, och även fast jag tyckt att den lilla Jack Russeln varit en riktig plåga som kissat överallt och gjort mig allergisk så vill jag ju inte att han ska vara sjuk. Ivan den Förskräcklige må vara gammal men det är förhoppningsvis inte hans tid än.

Jag är orolig för lilla stoppekorven, som tydligen inte alls mår bra.

Förstår att min älskling är orolig, det är ju hans gullegris, men det är ingen ursäkt för att nästan lyckas köra ihjäl sig som den tokfan nyss höll på att göra! Jag har gått på fem begravningar, jag vill inte behöva gå på en sjätte så här snart.

Tre kilo upp :)

Den fjortonde september vägde jag 43 kilo. Igår, den tionde oktober, vägde jag mig igen. Inte riktigt en månad emellan, men jag hade gått upp tre kilo.

Då blev jag stolt!

Mitt mål att gå upp ungefär tio kilo verkar inte längre omöjligt, blev väldigt glad över vad vågen stannade på så jag blev tvungen att skicka ett sms till älsklingen "Jag väger 46 kilo!! :D", han tycker också att jag väger för lite så han tyckte att det verkligen var goda nyheter.

Lustigt nog har jag inte gjort något åt mina matvanor, förutom att jag satt i mig en halvliter gräddglass några kvällar, jag har fortsatt äta som jag alltid gjort men börjat hälla på bearnaise, hamburgerdressing och ost. Och att lägga in mer då, förstås. I fredags åt vi tacos och en väldigt liten person tryckte i sig tre tortillas. Jag kände mig gravid i femte månaden med en tortillababy...

Julen står för dörren

Dagens datum är sjunde oktober, och med tanke på min begränsade ekonomi och min önskan att ge bort finurliga presenter om jag kan så är det lika bra att jag börjar fundera på årets julklappar.

Vissa tråkmånsar (jag nämner inga namn, Johanna) tycker inte att de behöver några julklappar. Visst, rätt i sak. Man behöver väl egentligen inga julklappar, mycket av det man behöver eller vill ha är ju saker folk inte kan eller har råd att ge en. Mycket av det man får är saker man inte har något behov av. Jag menar, vem behöver 17 halsdukar? Man har ju bara en hals!

Jag vet att min bror och Johanna håller på att renovera en Cheva pick-up. Dom behöver pengar till det. Om jag kunde skulle jag ge dem pengar, men jag har inga.

Så det blir symboliska presenter i år. Till min bror har jag sytt en vetevärmare av överblivet tyg från pallarna jag lagade åt Björnta. Det är en riktigt fin vetevärmare också, inget slafsjobb! Kanalsydd innerkudde och överdrag så att man inte behöver ha en äcklig värmare mot nacken. Den går alltså att tvätta! Praktiskt va?

Min mor hördes också vilja ha en kanalsydd vetevärmare, så fan vet inte om alla jag känner får en vetevärmare i år... har ju så mycket tyg att det går ihop snabbt och enkelt...

Mitt första projekt nu blir i alla fall att försöka få ihop lapptäcket jag hållit på med ett bra tag, fast det är inte en julklapp annat än eventuellt till mig själv. Hela grejen dödde av lite för jag blev osäker på en del av tygerna till det. Tänkte försöka få till nåt på det i veckan, men än har jag inte sytt en endaste lapp. Och nu är det onsdag. Dags att sätta fart!

Appropå: Dejt

Läste idag en killes blogg och han skrev om sin andra dejt med en tjej han tycker väldigt väldigt väldigt mycket om. Dom stod och surrade hur länge som helst innan dom åkte hem till sitt, och jag känner så väl igen det!

Hur många gånger jag har inte hälsat på Björnta i Forsmo och suttit där och surrat till ett-två på nätterna? Hur många gånger har inte vi legat och tittat på film och han inte åkt hem förrän efter två? Det har jag tappat räkningen på!

Satt där lite halvdeppad och tänkte "inte fan har vi gått på dejt, nä-ä då!", sen gick det upp ett ljus för mig. Vi har kanske inte suttit och hållit hand på nån restaurang eller tagit månskenspromenader på stranden, men vi har faktiskt haft vad som kan räknas som dejter.

En heldagsdejt när vi besiktade Chevy, åt på Önsta och sen cruisade i Sollefteå hela eftermiddagen. Det var riktigt riktigt mysigt, och jag hade inte ögonen på nånting utanför bilen!

En annan kan man väl räkna när jag bad honom följa med på sommarteater när jag fått en fribiljett av chefen.

En tredje att räkna med skulle ju kunna vara när vi åkte till Konvaljeparken, det var riktigt härligt också - även fast det spöregnade och blåste satan.

The major date kan man ju räkna Kramfors cruisingen som. Mådde som en nysketen prinsessa! Första gången vi gick hand i hand, och bara satt där och njöt med Björntas arm runt mig i Chevy. Så satt vi flera timmar i Kramfors och hela vägen hem. När vi kom hem till mig så tog det drygt en timme innan jag klev ur bilen, för det var alldeles för mysigt att sitta där med honom.

En gång när Emil ringde undrade han om Björnta var i Forsmo, men han låg i min säng, så han svarade att han var nästan granngårds. Emil är ju inte slöaste kniven i lådan så han fattade ju direkt, han såg oss ju dessutom i Kramfors! Han undrade om det var nåt på gång mellan oss, och jag minns vad Björnta svarade med drypande ironi. "Nej, jag sover över här ändå!"

Det kan jag har roligt åt än!

Men nu orkar jag inte skriva mer här, är en aning trevligare att sms:a med min älskade pojkvän...

Förkyld :(

Har en konstig tendens att få endags förkylningar, det betyder att jag ligger helt däckad i 1-1,5 dag och sedan är i stort sett frisk. Det är väldigt märkligt!

Hade en sån dag igår, och jag jobbade. Det gick ju lite sådär... Både chefen och kvinnan jag stängde tillsammans med ville skicka hem mig, men jag stannade kvar. Får ju inte betalt när jag går hem, så vad gör det för nytta?

Behöver pengarna - desperat! Jag har en hund som kostat mig nästan 2 000 spänn på två veckor, en Ford som kommer att kosta mig strax över 3 500 och alla vanliga standardutgifter. Har jag råd att vara hemma när jag jobbar åtta dagar den här månaden? NEJ DET HAR JAG INTE!

Mår bättre, men inte bra, idag. Känns som att jag har en bandsåg i halsen och en klädnypa i näsan, plus att det gör ont i näsbenet. Igår på jobbet nös jag och lyckades slå näsan i benet där axeln går ihop med armen. Aj aj aj! Det gjorde så jävla ont att jag blev tårögd och nästan skrek. Satt sedan och kylde näsan med min cola-flaska.

Har ju en märklig liten kur som jag använde mig av igår... hade ont i halsen, i bihålorna, huvet, näsan och snorade ju för kung och fosterland. Min lilla lösning på det problemet var två askar Emser, en liter Coca-Cola, maxdos Ibumetin och Nezeril. Men jag överlevde från halv elva till halv nio!

Men igår var inte chefen värd mycket. Han sade åt mig att gå in i mjölkkylen, jag kontrade med att säga åt Maria att gå in i mjölkkylen. Själv satte jag mig vid datorn och gjorde tidningsreturen. Haha, där fick du!

Kände mig sjuk och ynklig, hade förmodligen feber och ville mest kura ihop mig i ett hörn och sova. Tack vare min sockerstinna och ibuprofenpumpade kur och massa tyck-synd-om från Björnta lyckades jag härda ut i mina 9,5 timmar och blev på kuppen 1 500 spänn rikare.

Idag blir det sooova, och film. Har special edition av Härskarringen-triologin och idag hade jag tänkt se alla tre filmerna. Känner inte för att göra någonting mer ansträngande än att klicka mig genom DVD-menyerna...

Jag pallade trycket!

När vi var på Hillclimb i Hammarstrand hade vi med oss lite grejer, bland annat Björntas hopfällbara bord med stolar från 50-talet. Vi sitter och har det så trevligt i solen, kikar på bilarna och pratar.

Av nån anledning reser sig Björnta upp och konstaterar att pallen han sitter på repats upp. Kanske var det för att han kände att stolen gled iväg. Hade nog gjort ganska ont om 140 kilo raggare landat på svanskotan, i alla fall så bytte Emil och Björnta pallar. Emil hämtade en spånskiva som han lade ovanpå för att rädda sitsen, som han sade. Jag tyckte att det inte gjorde nån skillnad, det är ju tyget som håller ihop hela rapplet.

Tio minuter senare sade det "ritsch!" och en ganska snopen Emil satt på marken med bordskanten i ögonhöjd. Ett litet tag senare pratade vi om den trasiga pallen, och jag lovade att jag skulle försöka laga den.

Nu är det första oktober och det har gått 97 dagar sedan pallen gick sönder. Pallen i fråga är inte hel, men ett av dess syskon är helt. Saken är nämligen den att hela kittet, bordet och de fyra hopfällbara pallarna är från 50-talet nån gång så dom börjar på att ha gjort sitt.

Pallen jag räddade idag hade ett fett och grusigt rumpavtryck på sig. En av de andra har små nötta hål och kommer nog snart att göra som första pallen och gå av på mitten. Den tredje har små oljestänk och är riktigt skitig.


Men nu är en av dom hel och ren, omsydd i dubbel grå-vitrandig bomullscanvas (hängmattetyg) med grov bomullstråd. I jämförelse med vanlig tråd så är den här som ett jäkla rep! Kan man ju bara hoppas att det håller.